Den
kananeiska kvinnan
Därifrån
drog sig Jesus undan till området kring Tyros och Sidon. En kanaaneisk
kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: ”Herre, Davids son,
förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.” Han gav
henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: ”Säg åt
henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.” Han svarade:
”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av
Israels folk.” Men hon kom och föll ner för honom och sade: ”Herre,
hjälp mig.” Han svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från
barnen och kasta det åt hundarna.” — ”Nej, herre”, sade hon,
”men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.”
Då sade Jesus till henne: ”Kvinna, din tro är stark, det skall bli som
du vill.” Och från den stunden var hennes dotter frisk. (Matt
15:21-28)
På Elias tid fanns många änkor, men Elias blev bara sänd till änkan i
Sarepta i Sidons land, en avkrok i ett politiskt-ekonomiskt perspektiv,
men i ett andligt-filosofiskt perspektiv är allt som är långt från Gud
en avkrok. Och Gud glömmer ingen avkrok, även om varje avkrok är för
liten för Honom och Hans ankomst förvandlar en avkrok till centrum.
Jesus befinner sig i dagen evangelietext i Sidon och där möter han en
kananeisk kvinna, vars dotter är sjuk. Sidon förvandlas till ett
centrallasarett och en teologisk högskola och ett filosofiskt centrum.
Profeten Jesaja säger: ”Det är för litet för dig, då du är min tjänare,
att allenast upprätta Jakobs stammar och föra tillbaka de bevarade av
Israel; jag vill sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att min
frälsning må nå till jordens ända” (Jes 49:6).
Denna profetia ser Jesus fullbordas i den hedniska kvinnan, bilden
av det nya Israel, Kyrkan som ropar: ”Herre, Davids son, förbarma dig
över mig!”
Denna förbön är Kyrkans viktigaste uppgift även idag. Kyrkan är
ett lasarett för de verkligt sjuka som Jesus har kommit för att bota. De
friska behöver ingen läkare. De redan goda behöver inte kallas till omvändelse
och de som har mycket att göra får inga fler kallelser till Lammets bröllop.
Dottern är kakoi demonizai, mycket illa däran, hon har
drabbats av det värsta onda. I kvinnans anrop finns både hopp om
befrielsen och begäran om nåd. Därför är hennes rop ett
Messias-anrop. Herre, Davids son. Herren ger befrielsen och Davids son nåden,
enligt löftet till Israel, som kvinnan nu tillägnar sig som hedning. Det
är inte en religion bland andra hon tillägnar sig, utan här fullkomnas
Gamla Testamentets löfte till alla folk på jorden. Det är Abrahams,
Isaks och Jakobs Gud som befriar folken och det är Davids son som ger nåden.
Det är den Gud som vi tillber i den Ortodoxa Kyrkan när vi som den
kananeiska kvinnan genom hela gudstjänsten ropar: Herre förbarma dig!
Och när vi i vår dagliga inre bön ber: Herre, Jesus Kristus, Guds son,
förbarma dig över mig.
Varför vill han inte hjälpa den stackars kvinnan? Svaret ger han
själv: ”Jag är inte utsänd till andra än till de förlorade fåren
av Israels hus.” Dessutom kan han inte göra som fariséerna: säga ett
och göra annat. Han har ju förbjudit sina lärjungar att ställa sin färd
till hedningarna. Det har kvinnan förstått, hon är ju inte dum. Men det
hjälper ju inte hennes dotter. Hon faller ned för honom och säger:
Herre, hjälp mig! Även om det skulle strida mot dina egna ord. Går inte
kärleken före lagen?
Kvinnan är en bild av det Nya Israel, Kyrkan. Därför måste hon
prövas som Abraham och den unga Kyrkan. Hl aposteln Petrus säger: ”Därför
kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar
av olika slag, för att det som är äkta i er tro — och detta är långt
dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld —
skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras” (1Petr
1:6-7).
Den svåraste prövningen är Guds tystnad. Den får kvinnan gå
igenom. Det står att Jesus inte svarade henne med ett ord. Då trädde lärjungarna
fram: ”Ge henne besked i alla fall!” Ett negativt besked är bättre
än en oviss väntan. Men Jesus ger inget klart besked. Han talar om sin
mission. Han prövar henne med tystnad och gåtfullt tal. Kvinnan ger sig
inte. Hon går i närkamp med Herren. Här skapas ett
teologiskt-filosofiskt centrum i Sidon. Det uppstår en verbal brottning,
ett Jabboks vad mitt på ljusan dag. ”Man kan inte ta maten från barnen
och ge det åt hundarna.” Det är hårda ord. Kvinnan vet vad de betyder
och hon är ödmjuk och just därför fast, som Kyrkan. Hon kallar barnen
för herrar, men säger att smulor kan vi ända få. Du behöver inte själv
komma till mitt hus, min by, men säg ett ord, sänd en tanke, en bön.
Inte kommer du själv till jordens alla hörn. Du sänder dina budbärare.
Du har kämpat med Gud och vunnit, sade Herren till Jakob. Du skall få
ett nytt namn: Israel. Så har den kananeiska kvinnan brottats med Herren,
den inkarnerade Gud, inte i mörker utan i fullt dagsljus. Och hon har
segrat. Du skall inte längre heta kananeisk kvinna utan namn, utan det
nya Israel, Kyrkan, hon som prövas för att prisas: ”O kvinna din tro
är stor. Ske dig såsom du vill. Och hennes dotter var frisk ifrån den
stunden.”
Vi som bor i marginalen, i en politisk-ekonomisk och även kyrklig
avkrok, kan det bli något centrallasarett här? Kan det skapas ett
teologiskt-filosofiskt centrum här?
Allt som är långt från Herren är en avkrok. Och varje avkrok
som Herren besöker förvandlas till centrum. I episteltexten får vi veta
att Guds tempel har ben. Vi är den levande Gudens tempel, där Han bor. I
oss vandrar Han mitt ibland alla människor.
Gå ut i hela världen, gör alla folk till mina lärjungar, i
storstad som avkrok. Jag är med er. Mina kära barn, detta är löftet vi
har, hörde vi i episteltexten.
”Låt oss därför rena oss från allt som befläckar kropp och
ande och i gudsfruktan nå fram till helighet” (2 Kor 7:1).
Vi är Guds medarbetare. Om den plats där vi finns, lever och bor
skall vara en avkrok eller ett centrum beror alltså på vår andliga
mognad.
Agona och askesis är två centrala begrepp i vår ortodoxa tro.
Agona betyder aktivitet. Vi måste vara aktivister. Askesis betyder övning,
i vilken vi renar oss från allt som befläckar kropp och ande och hindrar
den plats där vi är att förvandlas från avkrok till centrum.
Lägg märke till att hl aposteln inte utesluter att vi kan hamna i
sådant som orenar oss. Tvärtom: han vet att vi kan hamna fel och därför
ger han oss rådet att rena oss. Det gör vi när vi går till bikt och får
förlåtelse. När vi samtalar med Herren och vår andlige vägledare som
hjälper oss att bli friskare. Hl aposteln Paulus säger: ”Synden
skall alltså inte få härska i er dödliga kropp, så att ni lyder dess
begär. Låt inte synden bruka era lemmar som redskap för orättfärdigheten,
utan låt Gud bruka er, ni som ju har återvänt till livet från döden;
låt honom använda era lemmar som redskap för rättfärdigheten. Synden
skall inte vara herre över er; ni står inte under lagen utan under nåden”
(Rom 6:12-13).
Han säger också: ”Men
Gud vare tack! Ni var slavar under synden men valde att av hela ert hjärta
lyda den lära som ni blivit införda i. Och när ni då gjordes fria från
synden blev ni slavar under rättfärdigheten — jag väljer en mänsklig
bild med tanke på er mänskliga otillräcklighet. Ty liksom ni gjorde era
lemmar till slavar åt orenheten och laglösheten och blev laglösa skall
ni nu göra dem till slavar åt rättfärdigheten och bli heliga. När ni
var slavar under synden stod ni fria gentemot rättfärdigheten. Vad gav
det för frukt? Sådant som ni nu känner skam över därför att det till
slut leder till döden. Nu däremot, när ni blivit fria från synden men
är slavar under Gud, blir frukten ni skördar helighet och till slut
evigt liv” (Rom 6:17-22).
Amen!
F. Benedikt
|