|
Det är ett fysiskt evangelium vi fått lyssna till. Och en fysisk
tro. Jairos faller ned för Jesu fötter. Folket tränger hårt på honom.
Där är en kvinna som lidit av blodgång i tolv år och ingen hade kunnat
bota henne. Hon närmar sig bakifrån och rör vid hörntofsen på Jesu
mantel. Fysisk kraft utgår ur Jesus, vilket han också påpekar och
Petrus undrar hur Jesus kan veta det i sådan trängsel. ”Jag kände
kraft utgår ifrån mig.” Denna replik leder till nästa fysiska händelse:
kvinnan faller ned för Jesu fötter hon också. ”Din tro har hjälpt
dig. Gå i frid!”
Vandringen fortsätter
till Jairos hus, där dottern sägs vara död. Jesus tar med sig föräldrarna
och de tre apostlarna som också är med honom på Tabor och i Getsemane:
Petrus, som älskar Jesus mer än andra, Johannes, som Jesus älskar och
Jakob, som bevisade sin kärlek till Herren genom att som den förste lida
martyrdöden i Jerusalem. Föräldrarnas kärlek till dottern är starkare
än döden. Där är kvinnans tro, där är både mänsklig och gudomlig kärlek
närvarande. Liksom hoppet. Människorna gråter och jämrar sig. Jesus
predikar hopp. Han är ju Kristus, vår Gud, vårt hopp, som vi ofta säger
i den ortodoxa gudstjänsten.
Även undret är
fysiskt. Jesus tar flickan i handen och säger med hög röst: Flicka, stå
upp! Hon stiger upp och Jesus tillsäger att man ska ge henne något att
äta. Hon har blivit hungrig medan hon sovit. Jesus uppväcker döda i
evangelierna av kärlek och barmhärtighet men också som ett messianskt
tecken på Guds rikes närvaro. Såsom Jesus tar flickan i handen och
reser upp henne, så griper han Adam och Eva i handen (på ikonen) och
lyfter upp. Så skall han också uppväcka oss ifrån de döda. Även vi
kommer att få äta det första vi gör. Jag skall inte smaka av vinträdet
förrän i min faders rike och det skall han göra med sina frälsta.
Vår ortodoxa tro är
fysisk, därför att den är biblisk och apostolisk. Genom apostlarnas händer
skedde många under. Folk bar ut sjuka för att Petri skugga skulle bota
dem. Det finns heliga platser som är hälsosamma, det finns människor,
levande och döda som sprider helande kraft, till ande, själ och kropp.
Det finns reliker och ikoner som är undergörande. Vi tror att välsignat
vatten är hälsobringande, vi tror att även vi kan falla ned för Jesu fötter
när vi vidrör kyrkgolvet med vår panna. Vi tror att de heligas förböner
är oss till gagn. Vi tror att våra läppars vidrörande av ikoner och
varandras kinder genom helig kyss är oss till andlig nytta. Vi tror att
Jesu manteltofs finns kvar på jorden och att Petri skugga är kvar. Vår
tro är konkret.
Vårt korstecken: tre
fingrar i jämnhöjd: tre hypostaser. Treenigheten, Kristi naturer och det
fysiska minnet av inkarnationen genom korstecknet blir kvar i vår kropp
och ande.
Evangelietexten andas
också brinnande tro i situationer, där allt hopp är ute. Jairos dotter
är döende, hon är död. Kvinnans alla utvägar är stängda. Bland alla
dess människor som tränger på och samlas kring Jesus är det en
handfull som har namn eller ansikte. Annars flimrar alla förbi. De är
som släkttavlan i 1 Krönikeboken, kapitel efter kapitel flimrar förbi
av människor och namn. Och så plötsligt, mitt i massan av människor
stannar texten och vi läser: ”Och Jaebes åkallade Israels Gud och
sade: ”O att du ville välsigna mig och utvidga mitt område och låta
din hand vara med mig! O att du ville avvända vad ont är, så att jag
sluppe att känna någon smärta” Och Gud lät det ske, som han begärde.”
Varför? Det sägs att
han var mer ansedd än sina bröder, men han hette Jaebes, därför att
hans mor fött honom med smärta. Vägarna var stängda för honom, men då
gör han det som höjer honom över bröderna, som gör att han lämnar
ett spår och ett ansikte mitt i massan av namn. Han åkallar Herren. Som
Jairos, som kvinnan med blodgång. Och hans bön är full av tro och hopp.
Välsigna mig välsignande.
Flytta mina gränser!
Låt din hand vara med mig!
Sätt det onda på plats så att det inte skadar mig.
Välsigna mig på riktigt. Rör vid manteltofsen. Jag släpper dig inte,
du måste bota mig. Du måste välsigna mig.
Kvinnan är begränsad av sin sjukdom och flickan är döende.
Jesus är Guds ena hand, säger Irenaeus. Anden den andra handen.
Dagens evangelium vill ge oss frimodighet att bli ett namn, ett ansikte,
bli en som vågar vidröra, vågar be och vågar tro.
Våga tro till häpnad.
Till förundran, som är porten in i Sanningslandet.
F. Benedikt
|