|
18En
uppsatt person frågade honom: ”Gode mästare, vad skall jag göra för att
vinna evigt liv?” 19Jesus
svarade: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud.
20Du kan
budorden: Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte
dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt,
Visa aktning för din far och din mor.”
21Mannen sade:
”Allt detta har jag hållit sedan jag var ung.”
22Då sade
Jesus: ”Ett återstår för dig: sälj allt du äger och dela ut åt de fattiga,
så får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.”
23När han hörde
detta blev han bedrövad, för han var mycket rik.
24Jesus såg att
han var bedrövad och sade: ”Hur svårt är det inte för dem som har pengar
att komma in i Guds rike!
25Det är
lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma
in i Guds rike.” 26De
som hörde detta frågade: ”Vem kan då bli räddad?”
27Han svarade:
”Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud.”
Mannen i dagens text är inte bara uppsatt och rik. Han är också vis och
hövlig, goda kombinationer för hög social kompetens. Han kommer nog från
en fin familj och har förmodligen ärvt sin rikedom, att döma av verbet han
använder när han ställer sin fråga till Jesus: klironomeo som
förutom ”vinna” betyder ”ärva”, ”få sin arvslott”. En självklar rätt. Den
betydelsen återfinner vi i Septuginta. Vi möter en riktigt skötsam person
i dagens text. Skötsamhet och rikedom hör ihop. Och skall man ärva får man
också ställa upp på de regler som gäller och på de krav som ställs på
arvingen. Det vet han och nu vill han veta hur han ska bete sig för att
ärva det eviga livet. Han är alltså medveten om att han har ett arv, men
han vet inte att arvingen är den som han frågar och kallar ”Gode Mästare”.
Jesus ställer en besynnerlig fråga till mannen: Varför kallar du mig god?
Bara Gud är god! Det vill säga: om jag bara är en mästare, en lärare för
dig, då kan jag inte hjälpa dig. Det finns ett arv att skifta, säger hl
Paulus, ett giltigt arv som inte kan upphävas. Löftet om det gavs åt
Abraham och hans avkomma. ”Och det heter inte: ’och åt dina avkomlingar’
som om det gällde många, utan det talas om en enda: ’och åt din avkomma’,
och det är Kristus” (Gal 3:16). Den rike mannen är Abrahams barn och han
känner till löftet om arvet och nu vill han som Abrahams skötsamma arvinge
få vägledning för att vara säker på att arvet skall få sin del av arvet.
Men han kallar arvingen och den som skrivit testamentet för ”Gode
mästare”, vilket avslöjar hans fullständiga okunnighet om arvet som ingen
mästare kan förmedla, ingen utom Guds Kristus, vilket många redan då
visste när de kallade honom Herre, Davids son och Guds son, ja, till och
med den romerske soldaten bekräftade detta vid korset. Arvet tillhör
Kristus och som Gud har han själv skrivit testamentet. Vi läser i
Hebréerbrevet: ”Därför är det ett nytt förbund som Kristus förmedlar, för
att de kallade skall få det utlovade eviga arvet” (Hebr 9:15). Det finns
ett testamente, men det måste ju ”styrkas att den som skrivit det är död;
testamentet blir giltigt först efter dödsfallet och har ingen verkan så
länge upphovsmannen lever” (Hebr 9:16)
Upphovsmannen lever. Han står framför den rike mannen som alltså inte
har något arv att få – än. Den rike mannen blir nu testad. Hur förstår han
sitt arv? Frågan upprepas gång på gång av hl aposteln Paulus, av våra
fäder, till exempel Markus Asketen i Filokalia: vad är det som gäller:
lagen eller löftet? Våra goda gärningar eller Guds nåd? Beror arvet på
lagen? frågar Paulus i Galaterbrevet. Det är ett eko från Jesu svar till
den rike mannen: Du kan ju buden!
Jadå, och allt har han hållit ända sedan barndomen. Men när man gjort
allt, fullgjort lagen, så fattas oss alltid ett. Mannen var rik, uppsatt,
han hade hög social kompetens och han var vis, visare än kejsaren av Rom
som gick med jord i fickan för att han skulle komma ihåg sin dödlighet.
Han måste ha en slav som viskade i örat på honom: memento te mortalem
esse! Kom ihåg att du är dödlig! Ett fattades den perfekte mannen: sälja
allt det han trodde skulle meritera honom till arvet av det eviga livet.
Aposteln Paulus hade varit i samma situation. Han var så lärd att
Festus trodde att han blivit galen av sin lärdom. Han talade flera språk,
han var romersk medborgare, han hade haft landets bästa lärare och han
hade följt lagen: allt detta kastade han bort som avskräde för att få det
eviga arvet.
Oss återstår alltid ett. Och detta ”ett” är olika för olika människor,
men uppmaningen är en enda och endast ett är nödvändigt: ”Sälj allt du
äger och dela ut åt de fattiga, så får du en skatt i himlen. Kom sedan och
följ mig.” Byt ut din förgängliga skatt som du trott ger dig evigheten,
mot den skatt som mott och mal inte förstör och som ingen kan stjäla ifrån
dig. Rikedom och framgång på havets vågtoppar och öppna vatten ger dig
inte evigheten. Där din skatt är, där är ditt hjärta. Det eviga livet
finns där den eviga skatten är: i himlen.
Det är omöjligt för en rik att komma in i himmelriket. Mannen
blev bedrövad. Men hur blev fortsättningen? Vad hände med den rike
mannen? Var det sista gången han såg Jesus? Gick han förbi korset på
Golgata? Ropade han: Tvi dig! Eller hörde han hur testamentet blev giltigt
när en soldat sade: Han var förvisso Guds Son! Eller hörde han Johannes
säga: vi såg vattnet och blodet. Förstod han att inte heller detta nya
testamente kunde instiftas utan blod (Hebr 9:18)?
För oss är det omöjligt men för Gud är allt möjligt. Bara vi inte drar
oss undan i sorg och hopplöshet utan blir vandrande kyrkor som Epharim av
Syrien säger: ”De bär kyrkan på sin tunga och altaret i sitt hjärta.” Den
som med sin mun bekänner och i sitt hjärta tror. Det är Guds möjlighet.
f. Benedikt
|