.predikningar
 

35 söndagen efter pingst

Luk 18:18-27


18
En uppsatt person frågade honom: ”Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” 19Jesus svarade: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. 20Du kan budorden: Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Visa aktning för din far och din mor. 21Mannen sade: ”Allt detta har jag hållit sedan jag var ung.” 22Då sade Jesus: ”Ett återstår för dig: sälj allt du äger och dela ut åt de fattiga, så får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” 23När han hörde detta blev han bedrövad, för han var mycket rik. 24Jesus såg att han var bedrövad och sade: ”Hur svårt är det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike! 25Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” 26De som hörde detta frågade: ”Vem kan då bli räddad?” 27Han svarade: ”Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud.”

 

Mannen i dagens text är inte bara uppsatt och rik. Han är också vis och hövlig, goda kombinationer för hög social kompetens. Han kommer nog från en fin familj och har förmodligen ärvt sin rikedom, att döma av verbet han använder när han ställer sin fråga till Jesus: klironomeo som förutom ”vinna” betyder ”ärva”, ”få sin arvslott”. En självklar rätt. Den betydelsen återfinner vi i Septuginta. Vi möter en riktigt skötsam person i dagens text. Skötsamhet och rikedom hör ihop. Och skall man ärva får man också ställa upp på de regler som gäller och på de krav som ställs på arvingen. Det vet han och nu vill han veta hur han ska bete sig för att ärva det eviga livet. Han är alltså medveten om att han har ett arv, men han vet inte att arvingen är den som han frågar och kallar ”Gode Mästare”. Jesus ställer en besynnerlig fråga till mannen: Varför kallar du mig god? Bara Gud är god! Det vill säga: om jag bara är en mästare, en lärare för dig, då kan jag inte hjälpa dig. Det finns ett arv att skifta, säger hl Paulus, ett giltigt arv som inte kan upphävas. Löftet om det gavs åt Abraham och hans avkomma. ”Och det heter inte: ’och åt dina avkomlingar’ som om det gällde många, utan det talas om en enda: ’och åt din avkomma’, och det är Kristus” (Gal 3:16). Den rike mannen är Abrahams barn och han känner till löftet om arvet och nu vill han som Abrahams skötsamma arvinge få vägledning för att vara säker på att arvet skall få sin del av arvet. Men han kallar arvingen och den som skrivit testamentet för ”Gode mästare”, vilket avslöjar hans fullständiga okunnighet om arvet som ingen mästare kan förmedla, ingen utom Guds Kristus, vilket många redan då visste när de kallade honom Herre, Davids son och Guds son, ja, till och med den romerske soldaten bekräftade detta vid korset. Arvet tillhör Kristus och som Gud har han själv skrivit testamentet. Vi läser i Hebréerbrevet: ”Därför är det ett nytt förbund som Kristus förmedlar, för att de kallade skall få det utlovade eviga arvet” (Hebr 9:15). Det finns ett testamente, men det måste ju ”styrkas att den som skrivit det är död; testamentet blir giltigt först efter dödsfallet och har ingen verkan så länge upphovsmannen lever” (Hebr 9:16)
   Upphovsmannen lever. Han står framför den rike mannen som alltså inte har något arv att få – än. Den rike mannen blir nu testad. Hur förstår han sitt arv? Frågan upprepas gång på gång av hl aposteln Paulus, av våra fäder, till exempel Markus Asketen i Filokalia: vad är det som gäller: lagen eller löftet? Våra goda gärningar eller Guds nåd? Beror arvet på lagen? frågar Paulus i Galaterbrevet. Det är ett eko från Jesu svar till den rike mannen: Du kan ju buden!
   Jadå, och allt har han hållit ända sedan barndomen. Men när man gjort allt, fullgjort lagen, så fattas oss alltid ett. Mannen var rik, uppsatt, han hade hög social kompetens och han var vis, visare än kejsaren av Rom som gick med jord i fickan för att han skulle komma ihåg sin dödlighet. Han måste ha en slav som viskade i örat på honom: memento te mortalem esse! Kom ihåg att du är dödlig! Ett fattades den perfekte mannen: sälja allt det han trodde skulle meritera honom till arvet av det eviga livet.
   Aposteln Paulus hade varit i samma situation. Han var så lärd att Festus trodde att han blivit galen av sin lärdom. Han talade flera språk, han var romersk medborgare, han hade haft landets bästa lärare och han hade följt lagen: allt detta kastade han bort som avskräde för att få det eviga arvet.
   Oss återstår alltid ett. Och detta ”ett” är olika för olika människor, men uppmaningen är en enda och endast ett är nödvändigt: ”Sälj allt du äger och dela ut åt de fattiga, så får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” Byt ut din förgängliga skatt som du trott ger dig evigheten, mot den skatt som mott och mal inte förstör och som ingen kan stjäla ifrån dig. Rikedom och framgång på havets vågtoppar och öppna vatten ger dig inte evigheten. Där din skatt är, där är ditt hjärta. Det eviga livet finns där den eviga skatten är: i himlen.
      Det är omöjligt för en rik att komma in i himmelriket. Mannen blev     bedrövad. Men hur blev fortsättningen? Vad hände med den rike mannen? Var det sista gången han såg Jesus? Gick han förbi korset på Golgata? Ropade han: Tvi dig! Eller hörde han hur testamentet blev giltigt när en soldat sade: Han var förvisso Guds Son! Eller hörde han Johannes säga: vi såg vattnet och blodet. Förstod han att inte heller detta nya testamente kunde instiftas utan blod (Hebr 9:18)?
   För oss är det omöjligt men för Gud är allt möjligt. Bara vi inte drar oss undan i sorg och hopplöshet utan blir vandrande kyrkor som Epharim av Syrien säger: ”De bär kyrkan på sin tunga och altaret i sitt hjärta.”  Den som med sin mun bekänner och i sitt hjärta tror. Det är Guds möjlighet.

f. Benedikt


 

Tillbaka till Predikningar