|
Stor tro
I dag möter vi
en ödmjuk kapten och en förvånad Jesus. Kaptenen (centurion (lat.),
hekatontarchon (grek.) förde befäl över 100 romerska legionärer. Han
är van att ge order medveten om att han samtidigt står under andras
befäl. Om han säger "gå" så blir det så, om han säger
"kom" så utförs även den ordern. "Jag är ju själv en
man som står under andras befäl", säger han. Jag är ju själv.
Han jämför sig alltså med Jesus. Han måste ha hört att Jesus gett de
spetälska order att gå och visa sig för prästerna, att han sagt
"för hit honom". Men han måste ha förstått ändå mer. Jag
är ju själv under andras befäl, underförstått: liksom du, Jesus! Han
måste ha förstått oändligt mycket mer än Petrus, till vilken Jesus
måste säga, du klentrogne. Ja, gå bort, satan! Kaptenen måste ha
förstått att Jesus utför sin Faders vilja. Men de har mer gemensamt än
ordergivningen, nämligen ödmjukheten och empatin. Kaptenen struntar i
sin värdighet. Han går till Jesus och ber för sin lidande tjänare. Han
visar sin ödmjukhet i handling när han säger: "Jag är inte
värdig att du går in under mitt tak." Inte har Johannes och Jakob
en sådan ödmjukhet när de tillsammans med Jesus går upp till
Jerusalem. De kräver höga ministerposter i Jesu rike. Kaptenen är en
Theoforos, bärare av Guds egenskaper, ty Gud är ödmjuk och empatisk.
Kaptenen säger: "Jag är icke värdig att du gå in under mitt
tak." (Orden citeras ofta i Ortodoxa Kyrkans liturgiska texter.) Gud
säger: "Tagen på eder mitt ok och lären av mig, ty jag är
saktmodig och ödmjuk i hjärtat, 'så skolen I finna ro för edra
själar. Ty mitt ok är milt och min börda är lätt." (Matt.
11:29-30). Gud är också empatisk. "Ty så älskade Gud världen,
att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom
skall icke förgås, utan hava evigt liv." (Joh. 3:16)
Ingen har tvingat kaptenen att gå för att rädda sin
tjänare. Han gör det av fri vilja. Ingen har tvingat Jesus att frälsa
världen. Han gör det av fri vilja. Han gick och han steg upp på korset.
Evangelierna berättar bara om två tillfällen då Jesus
uttrycker förvåning. En gång i sin hemstad, Nasaret, där han på grund
av otron inte kunde göra några kraftgärningar, förutom bota några
sjuka genom att lägga händerna på dem. Den händelsen finns omtalad i
Markus 6. "Och han förundrade sig över deras otro." (Mark.
6:6)
Den andra gången är när han möter kaptenen som tror.
"När Jesus hörde detta, förundrade han sig och sade till dem som
följde honom: 'Sannerligen säger jag eder: I Israel har jag icke hos
någon funnit så stor tro." (Matt. 8:10a) Icke hos någon! Icke hos
Petrus, icke hos Jakob, Johannes. Icke hos Johannes Döparen, va? Icke hos
någon! Menar han allvar? Javisst! Till och med Johannes Döparen sänder
bud och låter fråga: "Är du den som skulle komma eller skola vi
förbida någon annan?" (Luk. 7:19b) Är kaptenens tro större än
deras som kommer från öster och väster för att sitta med Abraham, Isak
och Jakob? Är hans tro större än Saras som log? Än Jakobs som fick
höften ur led?
Svaret finns i trons kapitel, Hebreerbrevet 11, där trons alla fäder
räknas upp. Kaptenens plats är bland de allra största trons hjältar:
Abel, Henok och Noa, Abraham, Moses och Rahab och alla martyrer, bland
vilka vi särskilt minns den ryska kejsarfamiljen som dräptes för att de
var kristna.
Vad är det då för en tro som skapar profeter, apostlar, martyrer,
helgon och rättfärdiga? Svaret finns i Hebr. 11:3. Jag måste få citera
orden på grekiska: Pístei nooumen katirtísthe tous eonas rímati theoú…
Genom tron förstår vi noetiskt att världen har blivit fullbordad genom
ett ord av Gud.
"Men säg allenast ett ord, så bliver min tjänare
frisk." Dessa ord gör Jesus förvånad. Denna insikt placerar
kaptenen bland trons stora män och kvinnor.
De noetiska människorna, de troende, den andliga, de
insiktsfulla, de finns där vi minst anar. Vi söker dem bland de fromma,
men vi möter dem i armén. Vi söker dem i samfund och kyrkor, men möter
dem på teatern. Vi söker dem på religiösa möten men stöter på dem i
en självhjälpsgrupp. Vi söker dem bland rikets barn i norr och söder,
men de kommer från öster och väster.
Det blir en förvåningens och förundrans dag även för
oss. Jasså, är den här och den där. Vi trodde tvärtom. Och då minns
vi Herrens ord: De sista ska bli de första och de första de sista. Vi
hör ett gå, där vi trodde fanns ett kom. Förvånat hör vi kom, vi som
var säkra på att det skulle heta: gå!
Amen!
F. Benedikt
|