.predikningar
 

Korsets söndag

2013

Mark 8:34-9:1

^8:34Sedan kallade han till sig både lärjungarna och folket och sade: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. ³⁵Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det. ³⁶Vad hjälper det en människa att vinna hela världen om hon får betala med sitt liv? ³⁷Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? ³⁸Den som skäms för mig och mina ord i detta trolösa och syndiga släkte, honom skall också Människosonen skämmas för när han kommer i sin faders härlighet med de heliga änglarna.”
^9:1Och han sade: ”Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike komma med makt.” Mark 8:34-9:1

Fastan är Kyrkans bästa lärare och mest effektiva terapeut och nousiatriker. Som lärare undervisar den oss om korsets väg: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” Den ger oss läskoden till paradoxen: ”Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det.” Som terapeut och coach får den oss att prioritera om i kalendern: ”Vad hjälper det en människa att vinna hela världen om hon får betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv.” Och som nousiatriker flyr den inte frågan om någon ställde till sin psykiatriker: ”Har du botat någon?” ”Bota är ett stort ord”, svarade läkaren.
   Fastan vet det också. Bota är ett stort ord. Vi behöver ett helt liv för att bota nous och utan fastan blir det för stort, med fastans hjälp blir det inte mindre, men det blir möjligt: på korsets väg som leder till uppståndelsen.
   Jag bekänner korset därför att jag känner uppståndelsen.
   I dag lyfter Kyrkan fram Kristi kors, som varje kristen människa, vars hjärta blivit upplyst av korsets nåd, bekänner, därför att hon sett uppståndelsens ljus och därför omfamnar och kysser Kristi kors.
  Korset kallas paradis, och graven uppståndelses källa, då vi inte kan nå uppståndelsen från de döda utan att först vila i graven. Det kallas paradis, ty korset är vattnat med blod och med vatten. Det har i spruckit ut i blom och blivit Livets träd som står mitt i paradiset.
   Vi prisar Kristi ärorika kors, vi ärar spikarna, det heliga spjutet, röret och törnekronan. Vi ropar: var hälsat kors, ty Du bär Livet. Var hälsat kors, ty Du är paradisets port och Livets träd, Du är de troendes pelare och Din Kyrkas mur. Genom Dig har förbannelsen vikit från Adam och dödens makt är bruten. Du har lyft oss från jordens grus till himlens salighet. Du är segertecknet och Du fördriver alla onda makter och krafter, Du är martyrernas krona och de heligas sanna prydnad, Du är frälsningens hamn och endast genom Dig, du Kristi kors, kan världen bli benådad.
   Hur skulle vi då kunna blygas för uppståndelsens aldrig sinande källa? Hur skulle vi kunna låta bli att bekänna korset då vi känner uppståndelsen? Hur skulle vi kunna låta bli att gå när Herren kallar både sina nära lärjungar och allt folket för att ge sin dyrbara undervisning i korsets teologi? Hur skulle vi kunna låta bli att följa honom, även om vi måste låta vår ära trampas ned av ett trolöst släkte och gudlöst släkte?
   Ibland är det. Jag kan inte låta bli. Jag följer dig, om också på avstånd som Petrus. Jag följer dig därför att Du med kärlekens blick har tänt en eld i mitt inre. Jag dras åt många håll. Ja, jag är ofta rädd för detta trolösa släkte!   Ja, jag blyges vid världens koleldar, men du vet att jag har dig kär.   
   I dag på korsets söndag, mitt i den Stora och Heliga Fastan, lyfter vi blicken och låter Korset kalla oss alla att med frimodighet bryta upp, att ta korset på oss och följa med på Kyrkans resa i korsets tecken, inte bara i ord utan som Hans uppståndelses kropp, bärande Hans dödsmärken. Låt oss göra detta lika frivilligt som Herren själv när Han steg upp på korset för att i sin kropp försona världen med Gud.
   Resan är betald, men det finns en personlig kostnad som vi själva måste stå för: vi måste betala med en fri viljeakt att vända om. Priset för biljetten är satt av Herren: att mista sitt liv för Herrens och evangeliets skull! Att mista sitt liv betyder att inte förverkliga ”hjärtats uppsåt som allt ifrån ungdomen är ont” (Gen 8:21). Den sanna fastan är en stämplad biljett för resan under vilken vi tar korset på oss och tillhör det sällskap ”som hör Kristus Jesus till och som har korsfäst sitt kött tillika med dess lustar och begärelser” (Gal 5:24). Vi väljer döden från egot för att vinna vår person. Vi väljer döden för att vinna livet.
   Denna resa bevarar vårt liv. Vår tids människa sätter allt sitt hopp till sitt enda liv på jorden. Hennes enda stund är denna. Att i en sådan tid välja korsets väg kräver mod och tillit. Mod, därför att det inte är lätt att konfronteras med sig själv på djupet, tillit till den Nåderike håller oss i handen på den nödvändiga resan: att möta vårt mörker här i tiden, för att en dag kunna stå inför det oskapade Ljuset.
   Resan ner till oss själva är samtidigt en resa upp till Guds Ljus.
   Amen!

F. Benedikt