|
Nästa dag tänkte
Jesus bege sig därifrån till Galiléen. Då träffade han Filippos. Han
sade till honom: ”Följ mig!” Filippos var från Betsaida, från samma
stad som Andreas och Petrus. Filippos träffade Natanael och sade till
honom: ”Vi har funnit honom som det står om i Moses lag och hos
profeterna, Jesus, Josefs son, från Nasaret.” Natanael sade: ”Kan det
komma något gott från Nasaret?” Filippos svarade: ”Följ med och
se!” Jesus såg Natanael komma och sade om honom: ”Där är en sann
israelit, en som är utan svek.” Natanael frågade: ”Hur kan du känna
mig?” Jesus svarade: ”Innan Filippos ropade på dig såg jag dig under
fikonträdet.” Natanael svarade: ”Rabbi, du är Guds son, du är
Israels konung.” Då sade Jesus till honom: ”Du tror därför att jag
sade att jag såg dig under fikonträdet. Större ting skall du få se.”
Och han sade: ”Sannerligen, jag säger er: ni skall få se himlen öppen
och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.” Joh 1:
43-51
”Följ med och se!” Så besvarade Filippos sin vän Natanaels fråga
om det kan komma något gott från Nasaret. Natanael gick, såg och bekände
Människosonen. Andreas förde sin bror Petrus till Jesus. Petrus såg och
han avlade vid Cesarea Filippi en bekännelse som han själv inte fattade
innebörden av: Du är Messias, den levande Gudens son! Jesus sade:
”Salig är du, Simon, Jonas' son; ty kött och blod har icke uppenbarat
detta för dig, utan min Fader, som är i himmelen.”
Denna ortodoxins segersöndag
har vi anledning att bekänna Herren med en dubbel bekännelse: Petri och
Natanaels. Du är Guds son, säger båda. Bekännelserna är lika till
ordalydelsen men olika till innehållet:
Petrus bekände Hans gudomliga sonskap, Natanael Hans människosonskap.
Deras erfarenhet var dock densamma: de gick för att se och de såg samma
ansikte som Johannes av Damaskos 600 år senare: ”Jag såg Guds mänskliga
ansikte och min själ blev frälst!” Att Natanael, Petrus och Johannes
av Damaskos såg samma ansikte har ikonoklasterna (ikonförstörarna) och
frankerna (ikonföraktarna) aldrig kunnat vare sig helhjärtat bekänna
eller förstå. Ikonoklasterna ville inte ha några ikoner alls medan
frankerna accepterade dessa som religiösa dekorationer. De kan än i
denna dag inte fullt ut erkänna det sjunde ekumeniska konciliets fäder
som slog fast att vi skall vörda, proskynesis,
(felaktigt översatt till latinet med adoratio,
tillbe) ikonen. Hl Basileios den Store slog fast, att ”den vördnad vi förärar
bilden tillfaller dess prototyp”.
Ikonoklasterna och
frankerna tycks än i denna dag inte förstå att vi inte bara kysser en
träplatta när vi kysser ikonen, lika lite som vi bara kysser en
papperslapp när vi kysser ett foto på den vi älskar. Vi kysser den älskade.
Detta att två objekt
(ikonen och den ikonen föreställer) på samma gång är olika och
identiska är grundläggande för vår ortodoxa tro. Detta visar sig också
i hur vi uppfattar Kyrkan: inte som en organisation utan som en organism,
inte som form och innehåll utan som en levande struktur.
Denna grundläggande
insikt är också förklaringen till att vi ortodoxa har kunnat bevara en
levande och sann tillbedjan av treenig Gud, ty vi har alltid förstått
att personerna i den heliga treenigheten är åtskilda, men av samma väsen,
det vill säga både olika och helt identiska. Detsamma gäller ikonen: i
den finns olikhet i naturen men identitet mellan personerna. Ett fotografi
på mig och jag är olika: fotot är papper men jag är kött och blod,
men personerna är helt identiska.
Theodoros av Studion säger:
”I Treenigheten skiljer sig Kristus från Fadern genom sin person. På
liknande sätt skiljer han sig från sin egen bild i ikonen genom sin
natur.”
Natanael och Petrus såg
samma ansikte, samma person, som Johannes av Damaskus, men de såg inte
samma natur. Jesus är ju ingen träplatta, eller hur? Men det är ändå
exakt samma person, samma ansikte: Du är Guds son, Människosonen, du kan
avbildas. Du är Messias den levande Gudens son. ”Jag såg Guds mänskliga
ansikte och min själ blev frälst!” Detta är ortodoxi!
I dag när vi firar ikonens och ortodoxins stora seger måste vi förundras
över att denna seger var möjlig. Mot ikonen stred ett helt imperium med
sina kejsare och sina arméer. Ikonen föraktades av frankernas mäktiga
rike och ett helt påvedöme. Trots detta kan vi i dag här i Överkalix såsom
ortodoxa fira ortodoxins stora seger, som inte bara är en seger över
ikonförstörare och ikonföraktare, utan en seger för inkarnationen: att
Gud i Kristus blev människa och kan avbildas. Detta är ett mirakel, ty
genom ikonoklasterna och frankerna förgiftades själva den kristna urkällan:
att Gud har blivit människa. I denna giftkälla finns också
sekulariseringen gift som inte har kunnat döda den ortodoxa tron, enligt
löftet från Herren själv: dödligt gift skall inte skada er.
Ikonstriden är den
sista striden mot alla de oräkneliga heresier som den tidiga Kyrkan hade
att formulera sig emot för att överhuvudtaget överleva.
Medan de otaliga tidiga heresierna hade angripit delar av den
kristna tron, upprepade ikonoklasterna alla misstag som den ortodoxa
Kyrkan redan bemött och besegrat. Detta blev den sista striden och den gällde
ytterst frågan om Natanel, Petrus, Johannes av Damaskos och vi här i dag
ser samma person, och om vi än i dag kan dela bekännelsen: ”Jag såg
Guds mänskliga ansikte och min själ blev frälst!”
Vi firar ortodoxins
seger i dag, men vi måste komma ihåg att den striden aldrig vanns helt
och fullt. Frankernas ikonförakt ledde nämligen till en allmän
sekularisering av Kyrkan i väst. Hennes struktur förvandlades till en
politisk organisation, hon blev skändad av sekulära krafter, kyrkorna
invaderades av sekulära bilder, gudstjänstlivet förändrades, kort
sagt: man anträdde vägen mot ett fullständigt sekulariserat Europa.
Genom humanismen gick vägen till Guds död (Nietzsche) och därmed människans
död, till konstens död (Malevitj), till förkastandet av mänsklig
integritet (fascismen) och förnekandet av människans själ
(kommunismen). Giftet som hälldes i den kristna urkällan har verkat
fullt ut i väst och dess kultur är just nu i dödsryckningar.
Men är inte ikonen återupptäckt?
Är inte denna återupptäckt det förra
århundradets stora händelse? Upplever vi inte en ortodoxins seger
i vårt land, i Norden, i hela västvärlden? Har ikonmålarkurserna någonsin
varit fler än i dag? Ser vi inte ikoner i varje TV-sänd gudstjänst? Hänger
det inte ikoner varje kyrka och frikyrka i vårt land? Pryds inte
bokomslag efter bokomslag av ikonbilder? Vandrar inte teologer med ikoner
i fickorna? Har inte till och med det mest bildfientliga frikyrkorna
ikoner på väggarna? Är inte den ortodoxa teologin rent av på modet?
Citeras inte ortodoxa fäder och ortodox teologi där man minst väntar
sig detta? Har vi inte anledning att i dag fira en ortodoxins seger i
triumf och jubel?
Nej, kampen går
vidare, ty det är sant som den ortodoxe lekmannateologen Paul Evdokimov säger
att sådana som använder ikoner som dekorationer enbart i pedagogiskt
syfte, eller för att det är fint, eller för att det är inne med ikoner
är värre än ikonoklasterna.
Jag går i kyrkor och
frikyrkor, där ikoner hänger, men jag ser ingen kyssa dem, vörda dem
som ikoner. Jag ser plagiat av ortodox teologi – utan angivande av källa!
Jag går i frankernas kyrkor. De påstår sig erkänna ikonen, men varför
har de då ikonerna i källaren? De skall vördas i gudstjänsten! Jag hör
ingen stå vid ikonen och med Natanel, Petrus och Johannes av Damaskos av
allt hjärta, högt och tydligt bekänna: ”Jag ser Guds mänskliga
ansikte och min själ blir frälst!”
Ikonen har också
sekulariserats genom dataspråket och idolkulten. Skillnaden mellan eidol, avgud, idol och ikon, har upphävts i det sekulariserade väst.
Man tillber eidoles som eikones.
Man tillber idoler, avgudar som ikoner.
Kampen fortsätter.
Segern är aldrig given. Men vi firar den seger som uppnåddes genom det
Sjunde ekumeniska konciliet och vi hoppas att alla ikonoklaster och
franker helt och fullt skall erkänna detta och därmed inkarnationen i
dess fullhet. Vi hoppas att en enig Kyrka en dag skall fira ortodoxins
seger på alla språk och i varje land, där Kristus äras och bekännes.
F. Benedikt
|