.predikningar

Den samaritiska kvinnans söndag
29 mars 2005

Johannes 4:5-42

 

'óutos - bara annars

När Jesus första gången sände ut sina lärjungar förbjöd han dem att gå in i Samarien. I dagens evangelitext är han själv där med dem. Samarien ligger mellan Galileen och Judeen. Samariterna var ett blandfolk, som visserligen dyrkade Israels Gud och väntade på en Frälsare men de erkände bara de fem Moseböckerna som heliga skrifter. De hade också haft ett eget tempel på berget Gerizim som judarna förstörde 128 f. Kr. Sychar har man identifierad som Sechem eller någon by i närheten. Det står inget i GT om Jakobs brunn, men däremot berättas att "Jakob kom på sin färd ifrån Paddan-Aram välbehållen till Sikems stad i Kanaans land och slog upp sitt läger utanför staden. Och det jordstycke där han hade slagit upp sitt tält köpte han av Hamors, Sikems faders, barn för hundra kesitor. Och han reste där ett altare och kallade det El-Elohe-Israel (Israels Gud."(Gen.33:18-20)
Det är ett märkligt möte vi får bevittna. Ett möte som börjar vid en brunn och slutar i Guds himmelska källor. Det är en mycket mänsklig Jesus Johannes berättar om. Det är hett, mitt på dagen. Jesus är törstig och trött. Han sätter sig 'óutis - bara annars. Han sätter sig inte på en sten eller på brunnskanten. Han sätter sig outis, dråsar ner och sätter sig på marken. Det var inget planerat möte. Det är Johannes mån om att avslöja. Missionen gick ju inte till Samarien. Jesus var inte där för att undervisa, bota eller förkunna Guds rike. Han var outis - bara annars. Detsamma var kvinnan -outis. Hon kom inte för att möta någon. Tvärtom - hon gick i den hetaste timmen för att slippa möta någon. Hon gick inte för att träffa Jesus heller. Hon skulle bara hämta vatten. Lärjungarna råkade också vara borta. De var i stan och handlade. Jesus är där outis. Bara annars. Han har nog ingen tanke på att passa på tillfället och omvända en samaritan. Han hade ju enligt Matt. 10:5 uttryckligen sagt att missionen inte gällde samaritanerna. 
Han vill bara ha vatten. Ge mig att dricka! Det är kvinnan som är ute efter ett samtal. Det är hon som öppnar samtalet. Det är hon som iakttar. Hur vet hon att Jesus är en jude? Hon måste ha tittat på detaljerna: klädnaden. Hon måste ha lyssnat till hans dialekt. Jesus verkar inte alls ha samma avvaktande attityd, även om han borde ha varit vaksam och misstänksam. Det står inte att samaritanerna inte hade någon umgängelse med judarna utan tvärtom. Jesus hade orsak att vara försiktig. Hon påpekar detta också. Hon är en godhjärtad kvinna som tror att den törstige galileen kommer att ha få problem om han fortsätter att prata med henne. Hon är van att alltid ta hänsyn till andra. Hon är vad vi skulle säga medberoende. Hon börjar lägga till rätta, hon börjar lindra skadan för brottet mot judarnas lag att inte umgås med samaritanerna. Jesus svarar: "Förstode du Guds gåva, och vem den är som säger till dig: 'Giv mig att dricka', så skulle i stället du hava bett honom, och han skulle då hava givit dig levande vatten.' (v.10)" 
Förstode vi Guds gåva! En källa med friskt vatten, enligt Jer. 2:13) I Hesekiels 47. kapitel beskrivs de levande strömmarna från templet, de strömmar som Sakarja såg utgå från Jerusalem och som Johannes såg när Han var på ön Patmos för Kristi skull: Floden med livets vatten, klar som kristall, den rann från Guds och Lammets tron. Kvinnan sade till honom: "Herre, du har ju intet att hämta upp vatten med, och brunnen är djup. Varifrån får du då det friska vattnet?" Eller det levande vattnet som det arameiska ordet också betyder, friskt och levande. (De pratade förstås arameiska med varandra.) Jesus hade i kapitlet innan träffat den lärde Nikodemus som nästan drev med Jesus. Måste man gå in i sin moders liv och födas igen, frågade han när Jesus talade om samma sak som med kvinnan här. Om Anden. Inte kallade Nikodemus Jesus Herre. Det gör den här kvinnan. Hon visar honom stor respekt. Hon vill inte alls vara ironisk, utan hon är bekymrad. Du har ju inget att ösa med och brunnen är djup. Kristus säger en sak och kvinna tänker på en annan. Det är sådana samtal som är spännande. 
Något har de gemensamt: språket, historien och fader Jakob. Vår fader Jakob, säger hon. Och fortsätter: Jakob drack ju av detta vatten. Han ägde marken. Det var vad han hade att ge. Vatten. Och det räcker långt när marken är torr och hettan tung. Är du större än Jakob? Han hade ju fått Gudsuppenbarelsen när han såg stegen som var rest mellan jord och himmel. Kvinnan väntade ju på Förlossaren och Frälsaren. Hon visste att Jakob var en förebild för denne. Hon visste att Gudsuppenbarelsen en gång skulle fullkomnas i Messias. Fråga dallrar i hettan, den svettas. Jakob gav sina barn och sin boskap. De blev törstiga igen. Om Jakob hade haft en annan brunn, då skulle han ha gett de sina att dricka ur den. Du äger inte den här brunnen. Har du någon annan brunn? 
Det är varmt och hett. Vänligheten, värmen och gåtfullheten är påtaglig mellan kvinnan och Jesus. Jesu motståndare, de skriftlärda, fariseerna och saduceerna skulle säkert ha sagt: Du har fått solsting i hettan. Men hon ger sig inte, hon stannar i värmen och hon stannar hos Jesus. Jesus svarade henne: det vatten jag giver honom skall bliva i honom en källa vars vatten springer upp med evigt liv." Skrifterna kallar Guds oskapade nåd stundom eld och stundom vatten för att dessa lever och de beskriver Guds energier och inte Hans väsen (ousia). Johannes Döparen säger ju: Han skall döpa er i helig Ande och eld. Och Kristus själv säger att ur den som tror på Honom skall strömmar av levande vatten flyta fram. Detta sade Han om Anden. Till kvinnan säger Han att den som dricker av det vatten Han ger skall aldrig mer törsta. Och vad märkligare är: bliva i honom en källa som springer upp med evigt liv. Jesus sade: Se Guds rike är invärtes i er. Guds rike är Andens närvaro. Den som dricker av Anden som Jesus ger, blir en brunn som aldrig sinar. Den som bär Anden i hjärtat bär brunnen med sig. 
Bättre kan det inte låta. Bättre kan det inte bli. När judarna såg vad Jesus gjorde, ville de kröna Honom till kung. Kvinnan vill också ha det Jesus kan ge. Vatten. Då slipper hon gå till brunnen mer, hon slipper dagens hetta. 
Nu stiger samtalet till allt högre höjder, trots att det tycks börja handla om moral och familjeangelägenheter. Gå och hämta din man. Hon hade kunnat säga: Ett ögonblick bara! Jag hämtar min nuvarande sambo. Hon är mycket ärlig och uppriktig. Jag har ingen man, säger hon. Guds rikes biljett är omvändelsen. Guds rike är nära, omvänd er och tro evangelium! Jesus har kommit som en törstig galilé till brunnen. Nu är han profet som avslöjar och ser igenom. Kvinnan utbrister: "Herre, jag ser att du är en profet!" Och vår helige fader Johannes Chrysostomos utbrister: "Du milde tid, hur storslagen är icke denna kvinnas filosofi! Hur moget tar hon inte emot omvändelsens predikan!" Minns ni att Jesus en gång med sitt profetiska öga såg Natanael som satt under ett fikonträd. Hämta din man! Han kan väl också få ta del av detta vatten! Han såg hennes man där han satt i huset och väntade på vatten.
Ja, en profet. Honom kan man fråga. Nu är frågorna allt större. Hon hade börjat med vattenfrågan. Nu stiger samtalet till att handla om det allra största och viktigaste i människans liv på jorden: den rätta gudstjänsten, ortodoxin. Varför svarar inte Jesus på kvinnas fråga enligt lagen. Det är klart att det är Jerusalems tempel som är den rätta platsen. Gerizim hade ju judarna bränt upp, det var ju fel plats och fel tempel. 
Nu måste vi stiga ändå högre och låta Jesus undervisa kvinnan och oss alla törstande. Se, vilka stenar, sade lärjungarna om templet. Och det var skönt och vackert, en Guds byggnad, men Jesus sade att det fanns ett tempel som var ändå större. Det skulle rivas ner och byggas upp efter tre dagar: Han själv. 
Han uppmanar oss också att gå in i vår kammare när vi skall be till vår Fader, då skall Han som ser det fördolda vedergälla oss. Stå inte i gathörnen och visa upp er. Till kvinna säger Han: varken där eller här, utan i anden och sanning. Den noetiska bönen talar vi ortodoxa mycket om. Den noetiska bönen är i ande och sanning. Det finns social bön: i gathörn. Det finns psykologisk bön: i känslan, förnuftet och viljan. Det finns en fysisk bön: när vi faller på knä och när vi kysser ikoner. Men det räcker inte. Bönen måste bli noetisk, andlig och ordlös.
Nu anar kvinnan att den Messias som hon och judarna väntar på är där. Hon skyndar därifrån och vittnar. Hon är inte säker, men hon vittnar enligt den tro hon nu har. Och sålunda blir hon själv en profet, ty Paulus säger att en profet bara får förkunna i enlighet med den tro han har. Kvinnan gör så. Månne Han inte är Messias! Outis - bara annars!
Tillbaka till Predikningar