|
Född
utan språk
Jag
är född utan språk, heter min allra första publicerade dikt.
Mitt födelsespråk är nämligen meänkieli, tornedalsfinska, som
inte haft officiell status som eget språk förrän den 1 april 2000. Därför
är ordet och språket oerhört viktiga för mig. Orden har magisk makt,
dikten kan förvandla djupaste förtvivlan till förklarad sorg. Ordet kan
ge mig den frid som övergår allt förstånd, även i den mest utsatta
situationen.
Jag hade en bror som för tjugo år sen blev skjuten i tjänsten.
Han var polisman. Jag blev väckt sent på kvällen och for med sorgebud
till mamma. Det var en underbar sommarnatt när själva midnattstunden
bara är ett pianissimo som fortsätter in i en tusendels sekund av
tystnad, innan morgonens första fiol tar vid, och tusen fåglar besjunger
den nya dagen. I min djupaste förtvivlan kom orden till mig. En dikt som
jag tidigare översatt. Den läste jag medan jag långsamt körde genom
ljuset:
Molnen har klarnat och rör sig stilla,
Kvällens sista vågor är slipat glas,
Må döden komma,
Allt pekar därhän
Jag stiger upp här,
Resklar i natten i solen.
En förunderlig frid fyllde mig och jag orkade genomföra mitt uppdrag.
Som författare har jag flera gånger blivit utsatt för hot och även
fysiskt våld. Efter en sådan händelse, då jag närmast befann mig i
chocktillstånd, var det inte att tänka på att sova. Så fort jag släckte
lyset kom bilderna av överfallet tillbaka, den hotfulla, otäcka stämningen
i salen, känslan av förnedring!
Då kom ett ord från 600 talet till mig, från Isak av Nineve,
nuvarande Irak. Jag läste: Om du råkar ut för en skakande händelse och
mörkret omger dig, svep kappan om dig och sov. Jag svepte täcket om mig,
släckte lyset, vände mig mot väggen och somnade. Dessa ord från Nineve
vill jag vid dagens slut vidarebefordra till dig: linda täcket om dig och
sov i sinnesro och hjärtats frid. Acceptera det du inte kan förändra,
be om mod att förändra det du kan.
F. Benedikt
|