De ortodoxa länderna har under de senaste århundradena utsatts för förföljelse,
indoktrinering av rationalistisk för ortodoxin främmande teologi och
oavbruten mission från protestantiskt håll. De muslimska och
kommunistiska förföljelserna har skänkt den ortodoxa Kyrkan miljoner
och åter miljoner martyrer.
Att Grekland överlevde
det muslimska oket är ett under. Att Ryssland med något så när bevarad
ortodoxi lyckades övervintra i historiens mest modernistiska experiment
är ett mirakel. Men vad man inte har klarat av är det som Gregorios av
Nyssa kallar det grå martyriet. Teologin i Grekland blev latiniserad och
”protestantiserad” i Ryssland.
Ett uppvaknande skedde
först på 1900-talet när sådana som Vladimir Lossky och Georges
Florovsky lyckades vända den teologiska skutan framåt –mot fäderna.
Resultatet har varit häpnadsväckande. Genom Saint Serge i Paris har den
ryska teologin blivit hela världens lärare. Vi, som besökt institutet,
kan vittna om en enkel kyrksal i utkanten av Paris. Detta har också för
mig varit en ledstjärna när jag i all blygsamhet försöker skapa rum för
teologi, för dogma.
Dogma
Ordet dogma är förstås grekiska och betyder lag, regel och kanon.
Ortodoxa Kyrkan saknar katekeser och därmed dogmatiska böcker i västlig
mening. Däremot lever vi dogmat, vi lovsjunger i dogmat och vi ber
inneslutna i dogmat. Varför? Därför att dogmat är Guds uppenbarade
verklighet och Guds sanning, Kyrkans undervisning som vi uttrycker i tro.
Även dogmerna är delar av dogmat och de är uttryck för Guds
uppenbarelse, även om de formulerats sent i Kyrkans historia.
Våra ekténier kan
kanske upplevas som formulerade i en statskyrklig efterkonstantinsk tid
och är det säkert också, men icke desto mindre har de sina djupa rötter
i den allra första Kyrkan, i Pauli brev till sin medarbetare Timoteos att
bedja, åkalla, anropa och tacka Gud för alla människor, för konungar
och all överhet så att vi kan föra ett lugnt och stilla liv, på ett
fromt och värdigt sätt. (1 Tim. 2:1ff). Här finns alltså fyra olika
slag av ekténier, som vi har i gudstjänsten och vi ber exakt enligt
dessa ord i Nya Testamentet.
Dogmerna är Kyrkans
egendom och de finns i de ekumeniska koncilierna och i senare tillämpningar.
Kyrkan har sällan eller aldrig antagit några dogmer utöver sin
apostoliska tradition om hon inte blivit angripen av heresier. Ordet
heresi kommer av grekiskans airesis, som betyder val och
borttagande. Heresin kan bli en hel teologi, en hel riktning, samfund och
ett förhållningssätt i relation till den ortodoxa trons rika uttryck. Många
är nästan förhäxade av ortodoxin, även de som far ut som missionärer
till de ortodoxa. Men de vill för det mesta ta bort, välja bort, skära
av, t ex ekténier. Måste man ha så många? Måste man kyssa ikoner? Måste
man stå? Måste man läsa alla kanon? Kan man inte? Detta är ett
heretiskt närmande.
Dogmerna är svar på
missuppfattningar och mer eller mindre medvetna heresier, val och
borttaganden, tillägg och omtolkningar.
Det är inte så att
dogmerna har blivit ointressanta eller onödiga. Det är inte så att människorna
skulle mer vara intresserade av etik och moral, av politiska lösningar
och mer tidsenliga tankar. Man vill ha nya dogmer, visserligen
sekularistiska och modernistiska, men dock dogmer, formulerade i det
offentliga rummet, där de politiskt rätta hörs. Man skapar en helt ny
kanon i Europa. En sekularistisk kanon som är djupt kristofobisk.
Dogmerna är de gärningar
som hl aposteln Jakob också avser när han säger att tron utan gärningar
är död. (Jak. 2:26). Jakobs brev är inget halmepistel och står inte
alls i motsättning till hl aposteln Pauli ord att människan blir rättfärdig
genom tro utan lagens gärningar. (Rom. 3:28).
Gärningarna,
dogmerna, bestämmelserna måste finnas men de frälser inte utan tron och
trons objekt: Kristus. ”Och I skolen då förstå sanningen, och
sanningen skall göra eder fria.” (Joh. 8:32). ”Jag är vägen,
sanningen och livet”, säger Jesus. (Joh. 14:6). Dessa ord är dogmat.
Varje dogm som uttrycker detta dogma leder till Fadern, medan varje
heresi, stor eller liten leder bort från Kristus och därmed från
Fadern.
Kyrkan har i alla
tider kämpat för dogmat och dogmerna. Varför? Hon har kämpat för människans
frälsning, för att hon förenad med Gud skall förbli i Honom, det sanna
vinträdet. För att hon en gång skall få dricka av det i Guds rike i
evigheten.
Dogm och heresi: ljus
och mörker, gott och ont, kärlek och hat, liv och död. Därför måste
människan erkänna dogmat som utryck för sanningen. Annars hamnar hon på
den sida som Gud för en kosmisk strid emot. Dogmat uttrycker den kristna
trons kärna, Guds uppenbarelse i evangeliet, det som apostlarna har förkunnat,
det som fäderna har bevarat genom århundraden, det som de heliga har
levt och bekräftat genom sin erfarenhet och med sitt liv.
Dogmat är inget tillägg
till evangeliet. Dogmat är Kerubims flammande svärd som han ständigt
hugger mellan sanningens ande och villfarelsens ande, eller mellan Kristus
och Antikrist. (Alexander Shargunov).
Den ortodoxa teologin
har ingen Summa Theologica, även om Thomas av Aquinos verk även kom att
fånga det ortodoxa sinnet. Det var denna fångenskap som Lossky och andra
upptäckte och beslöt sig för att befria Kyrkan ifrån. De lyckades. Vi
kan i dag leva fädernas lovsång i noetisk och levande ortodox teologi
vars källa är den apostoliska traditionen.
Livet i Kristus genom
denna tradition är eld, Andens förklarande och brännande eld.
Dianoietisk förnuftsteologi är halm som den levande erfarenheten i Anden
bränner till aska. Detta blir klart när man tar del av Tomas av Aquino
biografi. Kristus uppenbarade sig för honom innan
han dog. Till allas förvåning slutade han skriva efter denna
uppenbarelse. Summan blev aldrig färdig. Själv sade han: ”Efter min
syn är allt det jag skrivit som en hög av halm.” (La vie et l’oevre
de saint Thomas d’aquin, s. 24)
Den ortodoxa teologin
strävar efter att inte stå i strid med den heliga Traditionen. Detta
betyder inte att vår teologi är statisk. Man behöver inte läsa många
ortodoxa verk från vår tid för att se vilken dynamisk process teologouména
utgör. Denna dynamik tillåter det annorlunda såsom Florenskys
fantastiska verk, Sanningens pelare och grund, liksom Bulgakovs ofattbart
rika The bride of the Lamb, med dess spekulativa sofianism. Men ingen av
dess teologer avviker från consensus patrum, fädernas gemensamma tro.
Denna consensus är inte konstruerad. De har olika uppfattningar i en mängd
saker, men i dogmat är den helt överens.
Den ortodoxa teologin
är ingen relik utan en levande och dynamisk verklighet, där själve Gud
ibland tycks vara i ständig rörelse med människan efter sig i ett väldigt
kosmiskt Jabboksvad, där Gud måste säga: Släpp mig! Vår teologi är
levande erfarenhet. Var tid har sitt Jabbok. Var tid sin Anthony Bloom och
fader Sophrony.
Vad är sanning? Vad
är livets mening? Hur blir vi lyckliga? Hur skall vi bli saliga? Den
kristna tron är ingen automat som svarar mekaniskt. Kanske den inte ens
har alla svar. Men den öppnar en annan värld för oss. Den gläntar på
dörren till Guds verklighet, inför vilken vår tids människa kanske glömmer
vilken hennes fråga var. Kanske väcks hennes förundran så att den blir
porten in i ett annat land, in i Sanningslandet, in i Gudsmoders trädgård,
där alla blommor får blomma, både gräs och ogräs, både lilja och
liljekonvalj, utan att någon kommer med skäran. Kanske blir människans
själ så berörd av den ortodoxa teologin att hon blir stilla inför
Honom, som inga ord kan beskriva.
|