|
.ortodox tro
|
|
Rysslands kristnande startade i och med att furst Vladimir döps i Kiev år 988. Den Helige Feodosij drog sig undan till en grotta utanför Kiev och drog så småningom till sig en hel del lärjungar på 1000-talet. Grottklostret som han grundade hade ingen formell regel, utan kretsade kring bönelivet. Feodosij var dock mån om att ta emot tiggare, sjuka, blinda och lama. En tiondedel av det som klostret ägde gav han bort åt de fattiga och varje söndag skickade han en vagnslast med bröd till fängelserna. F. var dock bestämd på den punkten att ingen av munkarna fick ha några egna ägodelar, utan munkarna skulle ägna sig åt den rena bönen. Sergej av Radonesh verkade under 1300-talet och även han hade den rena bönen som sin hjärtefråga. Under 1300-talet återupplivades de ”hesychastiska” (den inre stillheten) tankarna på Athos via Gregorius av Sinai (1200-talet) och Gregorius av Palamas (1300-talet). Under denna tid samlade man hela den östliga traditionens andliga arv på Athos, men starkt fokus låg på Jesusbönen och hesychasmen. Sergej av Radonesh var påverkad av Athos tradition kring den inre bönen och teologin kring det ”oskapade ljuset”. Sergej blev så småningom abbot i Treenighetsklostret, men vägrade att låta sig biskopvigas och ville inte heller ta på sig några politiska uppdrag. Rubljev som målade den kända treenighetsikonen verkade vid ett av de kloster som grundats av Sergej. Under 1400-talet växte det upp allt fler kloster i Ryssland och eftersom mongolerna beviljade kyrkan skattefrihet, så blev många av klostren förmögna och ägde stora jordegendomar. I och med Konstantinopels fall till turkarna 1453, kände sig tsar Ivan den 3:e som Ortodoxins försvarare och utropade Moskva som det 3:e Rom. Josef av Volokolamsk ledde arbetet med att separera Ryssland från Konstantinopels överhöghet och bilda ett eget patriarkat. Josef och tsar Ivan drev starkt tesen att kyrka och stat skulle vara intimt förknippade med varandra. Josef (1439-1515) ansåg att det var en skyldighet för klostren att äga jord för att på det sättet kunna hjälpa de fattiga. Klostren gav också betydande hjälp åt de fattiga, särskilt under perioder av hungersnöd. Josef skapade även en hel del regler kring hur munkar skulle bete sig och sade bl a: ”Låt oss först tänka på ett rätt utseende och en rätt ordning och sedan på den inre uppmärksamheten och lydnaden”. Nil Sorsky ansåg att klostren inte skulle äga stora egendomar, eftersom det hindrade munkarna i deras strävan efter den inre stillheten. ”Har inte varje munk avgett fattigdomslöftet?” menade Nil. Vid kyrkomötet i Moskva 1503 gick dock de flesta på Josefs linje och Nils efterföljare blev t o m förföljda så att man brände ner eremiternas hyddor. Det ryska samhället under 1500-talet blev sedermera allt mer präglat av etikettsregler och sociala konventioner, regler som ”dårarna” i Kristus angrep på sitt speciella sätt. Under 1600-talet uppmuntrade Peter den Store västerländskt inflytande inom alla områden. Något som ärkeprästen Avvakum kraftigt protesterade emot och startade därigenom schismen mellan de gammaltroende och den etablerade kyrkan. Avvakum blev så småningom avrättad. Under 1700-talet uppträdde Tichon av Zadonsk, som hade präglats en hel del av Johann Arndt i Tyskland och den pietistiska fromheten. Under 1800-talet började åter eremiterna uppträda i Ryssland och Jesusbönen återupptäcktes. Sådana som Serafim av Sarov kämpade åter i enlighet med Nil Sorskys motto: ”En kristen skall inte söka efter något annat än att förvärva den Helige Ande, och fastor, böner och barmhärtighetsverk är endast medel för att nå detta mål.” Under 18- och 1900-talet utvecklades staretsernas betydelse alltmer. En starets är en andlig fader eller moder, som kunde se de troendes behov och ge vägledning, inte bara åt munkar och nunnor, utan till alla som frågade efter deras råd. Nu något om Nil Sorskys liv: Nil föddes i Moskva, men blev så småningom munk på Kirillo-Belozersky klostret. Detta kloster ägnade sig mycket åt att studera de tidiga fäderna och att kopiera samt översätta deras skrifter. Nil begav sig sedan på en resa till Konstantinopel och till berget Athos, där han stannade under en längre tid. Det var under denna tid som man på Athos intresserade sig för Jesusbönen och den hesychastiska traditionen. Man skulle ”leva” snarare än ”studera” fädernas undervisning och tillämpa den på sitt eget liv. Tillämpningen på det egna livet skulle dock ske utifrån den egna personens förutsättningar och inte mekaniskt övertas från någon annan. Nil återvände så småningom till Ryssland och startade en lite skete vid Sora floden utanför Kirillo-Belozersky klostret. Denna skete liknade de kloster som finns på Athos i sin uppbyggnad med en grupp av små hyddor, där 2-3 munkar levde och försörjde sig själva genom manuellt arbete. Ofta fanns en liten kyrka i närheten där man firade vigilia och Liturgin. Munkarna ägnade sig åt bön och att kopiera och översätta fädernas skrifter. Den barmhärtighet man utövade bestod i förbön för andra och andlig vägledning till de som frågade efter detta. Nil
efterlämnade efter sig ”Traditionen” består av en praktisk vägledning för sketelivet i Sorakommuniteten. Man skulle följa fädernas undervisning, arbeta med händerna, leva i fattigdom utan ägodelar, samt lyda abboten som skulle vara som en bröder bland bröderna. ”Regeln” består av en praktisk handledning i hur man uppnår den ständiga bönen och vilka hinder som finns på vägen dit.
Följande kapitel avhandlas i Ustav:
Exempel på Nils brev: s 116. Nils
andlighet: För att veta vägen som leder till gudomliggörelse, måste man studera fädernas undervisning. Denna undervisning ger också praktisk vägledning i vardagslivet. Det är genom kontakten med de heliga fäderna, eller genom att följa en nu levande starets (andlig fader eller moder) som man själv kan bli andligen frisk. Nil betonar vikten av andlig utveckling och träning och han menade att endast den egna personliga erfarenheten av Guds Treeniga kärlek, medvetenheten om den inre skönheten såsom unikt älskad av Gud, kan leda till en kontinuerlig omvändelse genom att man frivilligt underkastar sig Guds tjänande. När det gäller vilka medel man skall använda för att nå målet, gudomliggörelsen, så hävdar Nil att man inte slaviskt skall följa efter andras exempel. Det är målet som är det viktiga och allt annat är bara mer eller mindre lämpade medel. Munken skall alltså göra det han gör utifrån en inre övertygelse. Om man fått en noetisk förståelse i sitt inre om vart man skall, så behöver man sedan i samråd med sin vägledare välja den bästa metoden, som passar min situation och andliga mogenhet. Genom att bekämpa de skadliga passionerna så förvärvar man samtidigt dygderna. Dygderna är alltså något som med automatik följer på denna väg och detta är helt i enlighet med de neptiska fädernas undervisning. Nil menade att det första steget på denna väg är att frigöra sig från bundenhet vid världen och vid sina ägodelar. När det gäller den mentala kampen i frigörelsen från skadliga passioner, så följer Nil Johannes av Stegens schema: 1. En bild uppstår i tankarna. 2. Man startar en dialog med denna bild. 3. Man bejakar bilden. 4. Man underkastar sig denna tanke och slutligen låter man passionen utvecklas fullt ut. Den mentala kampen behöver alltså starta redan i tankevärlden. Vreden kommer t ex av att man påminner sig händelser som varit och en önskan att hämnas dem. Hugg därför av dessa tankar och minnen. Melankoli är en form av självömkan och leder till förtvivlan, otålighet och slöhet. Under melankolin uppfattar man sig själv som slut och överlämnad åt svåra prövningar av Gud. Nil uppmanar oss att inte överdriva dessa prövningar med våra egna fantasier. Vi måste sluta beklaga oss och lösgöra oss från vår inbillade förföljelse. Vi behöver sörja våra svagheter för att lära oss ånger och inte för att göra oss nedstämda. Nils viktigaste tankar och medel för inre nykterhet:
Syftet med Ustav är alltså att presentera Fädernas samlade visdom när det gäller den andliga kampen; vilka vapen vi behöver ha för att besegra djävulen och på vilket sätt man kan leva i Guds närhet. Fäder som ofta citeras av Nil är Johannes av Stegen (Klimacus), Isak Syriern, Gregorius av Sinai, Simeon den Nye Teologen och Basilius den Store. Nil kombinerade Evagrius skola, som betonade förståndets kontemplation för att uppnå ”apatheia” (skådandet), med Pseudo-Macarius skola, villken förutom betonandet av hesychia, också lade till hjärtat – platsen för det noetiska skådandet. Även tårarnas gåva, ångern och tanken på den egna döden blev i denna skola asketiska medel för att uppnå föreningen med Gud. Nils
förtjänst och betydelse: Nil är den första viktiga författaren om hesychia i Ryssland. Nil studerade Fäderna och tillämpade den hesychastiska undervisningen i sitt eget liv. Han skrev ned sina viktigaste upptäckter kring vägen till ”den inre stillheten” och spred detta till sina lärjungar och genom dessa ut över hela Ryssland. Trots att Nils skrifter och lärjungar förföljdes under en period, så fördes dock Athos tradition vidare till den ryska fromheten via Nils skrifter Ustav och Predanie, och så småningom blev dessa tankar en del av det gemensamma fädernesarvet för de ryska och de slaviska folken ända in i vår tid. Josef av Volokolamsk´s ideal var det starka bandet mellan kyrka och stat (förverkligat genom Peter den Store), men Nils påverkan på rysk fromhet kom via Nikodim av Athos, som samlade filokalian och Paisy Velichkovsky, som översatte Filokalian till slaviska. Via denna Filokalia, så återuppstod Nils form av munkväsende i Ryssland under 1800-talet och som i sin tur fostrade fram kända staretser såsom Serafim av Sarov och många andra. Nil liknade sig själv vid hunden som plockar upp de smulor som fallit från mästarnas bord, och han skrev Ustav för att vi skall påminnas om att efterlikna dem, trots att vi kanske inte kan göra det på ett lika fullkomligt vis. |
| Tillbaka till Ortodox tro |